Vi kom hem från kyrkan för en stund sedan, det var otroligt mysigt. Vi sjöng julsånger och fikade. Gav även en slant till de behövande barnen som den här julen går till. Till och med Jonte sjöng, på finska, han var så duktig och gjorde verkligen sitt bästa, vilket gjorde mig riktigt varm om hjärtat!

De vackraste julsångerna(Kauneimmat joululaulut) är ett allsångstillfälle som ordnas i kyrkan vid jultiden till förmån för missionsarbetet och i år firar de 40 år. Det har blivit en del av finländarnas julfirande och idag är det omkring en miljon som samlas runtom i Sverige. Den här julen går intäkterna från Finska Missionssällskapets julinsamling till att hjälpa barn i Asien att gå i skola och lära sig läsa, oberoende av modersmål. Det är fint och man blir glad i hjärtat av att ge och kunna hjälpa till en bit på vägen. Det fina är att det inte bara är en stund då man sjunger julsånger, utan det har en mening med det hela!

Nu ska jag och Jonte kolla på reprisen av dagens julkalender och sen blir det nog sängen ganska snart. Vi ska upp tidigt imorgon för att först åka till optikern och sen åker vi ner till Sundsvall för att fira jul med Jontes familj, det ska bli riktigt mysigt!   

God natt och sov gott!
Puss & Kram

Igår blev det en tidig morgon och jag sov inte mycket under den natten. Jag ville inte åka till sjukhuset men tvungen var vi ju. Vi var framme i god tid och väl i väntrummet ville jag åka hem igen, men det fick jag ju såklart inte. När vi fick komma in pratade doktorn med mig och gick igenom allt. Eftersom jag gjort undersökningen en gång förut och visste hur hemskt det var så fick jag lugnande och en bedövningsspray i halsen innan undersökningen. Lullig blev jag och jag hoppades på att det inte skulle vara lika hemkt. Nog var det inte lika hemskt som förra gången men det var inge kul ändå. Det gjorde jätteont i magen och jag ville att undersökningen skulle vara över på en gång. Samtidigt som de gjorde undersökningen så tog de massa prover. Först såg de inget med blotta ögat men på väg upp igen såg de att magslemhinnan var tunn, vilket den inte ska vara. Så doktorn förklarade att jag hade en sjukdom som heter Atrofisk gastrit. Med det menas att magsäckens slemhinna inte kan producera saltsyra och inte heller ett ämne som kallas intrinsic factor, som man måste ha för att vitamin B12 ska kunna tas upp i tunntarmen. Om det blir en B12-brist beror på om det bildas tillräckligt med intrinsic factor eller inte. Och ett av proverna var att kolla om jag hade brist på B12. Tydligen är B12 en viktig vitamin som kroppen måste ha för att fungera riktigt. Hade man brist på det förr i tiden så dog man av det(tror ni jag höll mig lugn när han nämnde det?) men idag finns det medicin. Men nog blev jag skräckslagen när han nämnde döden liksom, haha. 

Proverna är nu skickade till Sundsvall så nu väntar vi på provsnaren, det kunde ta från en vecka till flera veckor. Så nu är det bara vänta och se och hoppas på det bästa att de inte hittar något annat. Samtidigt känns det lugnande att de tillslut hittade något fel i magen eftersom ingen läkare hittills har hittat något. Och det känns skönt att det inte är något livshotande. Jag ska alltid tro det värsta, haha. 

Efter sjukhusbesöket åkte vi till mamma en sväng och sen vidare till Sundvsall för jag skulle bli fin i håret. Det blev aldrig att jag klippte det men vi färgade det och jag är supernöjd. Äntligen är jag mörkhårig och äntlign fick vi till den färg vi länge velat ha. Ni får se en bild senare. Efter några timmar i sallongen åkte vi först till Jontes farmor och farfar och sen till hans pappa en sväng och därefter åkte vi och handlade och sen hem till Sanna för att laga middag och se på julkalendern. Tack så jättemycket för maten och färgningen av håret, gumman! 

Hemresan var verkligen inte rolig. Vädret var hemskt. Först höll vi på att krocka med en bil som inte höll på att få stopp på sin bil ch sen snurrade vi med bilen ett helt varv och var bara några millimeter ifrån att åka ner  diket. Jag var på riktigt livrädd. Jag grät. Det var en fruktanvärd snörök och man såg absolut ingenting framför oss. Ibland kunde man se skymten av bakljuset på bilar som låg framför, men det var inte ofta. Så helt plötsligt upptäcker vi att vi har en långtradare framför oss som vi håller på att köra in i. Så den sista biten får vi köra riktigt försiktigt och verkligen koncentrera oss på vart vi har långtradaren. Jag lovar, den syntes verkligen inte och det enda jag tänkte var att i vilket ögonblick som helst skulle vi köra in i den. Och det gick inte att köra om den heller eftersom man inte såg något på grund av snöröken. Det var verkligen en lättnad då den tillslut svängde av och vi kom hem hela. Jag pustade verkligen ut. Usch, vad rädd jag var.. Jag hoppas verkligen att det här vädret vänder snart, det är ju livsfarligt!

Vi gick i alla fall och la oss rätt så tidigt, jag var helt slut efter dagen så det var skönt att få sova ut imorse. Nu tänkte jag ta och göra i ordning lite lunch och sen göra mig i ordning lite. Jag ska försöka träna lite under dagen och när Jonte kommer hem från jobbet ska vi äta lite snabbt och om vädret tillåter så följer vi med mormor och morfar till kyrkan för att lyssna på julsånger. 

Puss & Kram